Liv och död.

På påskafton så var vi tvungna att ta bort en av våra hönor. Hon hade hängt med sedan start för snart två år sedan och fick akut äggledarinflammation. Hon visade inga tecken på smärta, vilket fåglar är otroligt bra på att dölja. Det var en tråkig påsk.

En liten dusch för att få bort allt smuts.

I helgen som var kläcktes våra kycklingar. Tre stycken fjuniga bollar kom ut och faktiskt en Wyandotte. Som vi har kämpat med det. Tyvärr så hade vi en Janne III (alltså en kyckling som kom ut ur ägget men gulesäcken var inte indragen) så den fick vi ta bort. Det var vårat sämsta kläck hittills men kläckaren ska snart startas igen.

Två svarta och en Wyandotte.

Jag råkade ta hem en kanin i smyg förra veckan också. En jättefin Stora Silver-hona. Efter lite letande i Shooting Illustrated så fick hon heta Kimber. Hon var dessutom dräktig. I lördags så såg vi att det låg massvis med päls utanför buren – vi kollade i och efter lite letande så rörde det sig. Fyra stycken kaninbebisar hade sett världens ljus.

Liten kanin.
Kimber.

Och idag. Min allra finaste, goaste, bästa höna Kissen fick sluta sina dagar. Efter att ha haft en liten jobbig helg till att bli piggare igår, så låg hon och skakade i hönshuset imorse. Det är alltid svårt att veta när det är dags, men nu var det inga tvivel. Efter en stunds klappande och tackande så var det dags.

Nu kan ni säga ”Ja men det är ju bara en höna, kom igen.” För dig kanske det är obetydliga djur, men för mig som spenderar många timmar i veckan med dom är det så mycket mer.

Lilla hjärtat. ❤️

suddigum.

Ett steg till.

Vi har suttit och funderat de senaste kvällarna på hur vi ska kunna ta vår prepp/självförsörjning steget längre i år. Jag har haft ett tydligt mål med odling och kommer också att göra om ett rum i källaren till ett växthus, typ. Där kan jag odla även på vintern och på så vis kunna bli helt självförsörjande på grönsaker året runt. I en hink i vardagsrumsfönstret har jag odlat lite morötter som snart är klara.

I år har jag odlat det ”vanliga”, tomat, gurka, chili, ärtor och sådant nyttigt. Potatis, svampgurka och jordnötter är nytt.

Vi har även odlat tobak som håller på att kika upp så fint. Med makens uträkningar så skulle skörden av det vi har satt, täcka årsbehovet av snus, vi båda snusar ändå ganska mycket så det kan bli bra. Eller så skiter det sig. Jag har lärt mig att man inte ska ta ut segern i förskott oavsett om det gäller odling eller djur.

Så har vi ju detta med djuren också. Vi parade kaninen och meningen var att hon skulle ha fött förra helgen, med våran otur ang kanin så har det inte kommit några. Ännu. Diskussioner pågår om hur vi ska göra, om vi ens ska ha kvar kaniner, hitta en annan hona eller något annat fiffigt.

Det som ger mest är ju hönsen, såklart. Så imorse la vi in 14 ägg i kläckaren. Om tre veckor får vi se vad som kikar ut.

suddigum

Vi buggar också in.

Efter att ha diskuterat ett par dagar om hur vi ska göra så kom vi idag fram till att; vi buggar in. Anledningen till varför detta inte har gjorts tidigare är för att en av oss har ett jobb där det tas väldigt lättvindigt på CoVid-19. ”Det är som en förkylning bara, ingen fara.” ” Det kommer inte få någon spridning här inte.”

Så, up yours arbetsgivaren. En av oss är i riskzonen dessutom och det känns jävligt dumt att ens chansa på något som kan kräva intensivvård.
Har ni förresten också det problemet med envisa släktingar som inte tror att det är farligt? En i familjen, 80+, hade nyss lunginflammation. Det krävdes sjukhusvistelse med inläggning ett par dagar – om personen skulle dra på sig CoVid-19, hur skulle det bli då?
Hur gör ni när ni pratar med era nära om detta?

Vad blir det för konsekvenser av detta? Jag tänker på folk som kanske tar sig lite större friheter i form av ”Nej men hej, du har massa mat, den ska jag äta upp.”

Vi har prepps hemma så vi klarar oss ett bra tag framöver, skulle det av någon anledning ta slut så finns det tonvis (nästan) med havregryn och sen får vi faktiskt ägg nu också varje dag efter en period där damerna höll upp. I helgen väntas det kaninbebisar också (ber till någon högre makt för att det faktiskt ger resultat nu..)

Jag är otroligt glad för att vi inte bor i en storstad med många människor omkring. Förvisso har vi lite grannar här också men dom är lätta att undvika.

Vi får väl se hur det utvecklas i samhället, allt ifrån vad regering och co tänker göra, till dödsfall.

IMG_7616

suddigum

Det här med att synas på internet.

Och då menar jag med fullständigt namn, adress och personnummer.

Det är inte alla som vill och det kan ibland vara svårt att veta hur man ska gå tillväga för att göra sig lite mindre synlig.

Hos Ratsit.se så kan du skicka in en ansökan om att försvinna från deras öppna sök. Det gör du genom att kontakta dom här – https://www.ratsit.se/kontakt och sedan kommer du få en blankett som du skriftligen skickar in och bifogar en kopia på giltig id-handling. Jag kunde inte bifoga pdf-filen jag fick. Är det någon som vill snabba på sin osynlighet så hör av er så får ni dokumentet.

Hos merinfo.se så kan du ta bort dina uppgifter här https://redigera.merinfo.se, du identifierar dig själv med BankID.

Hos hitta.se så följer du denna länken https://www.hitta.se/kontakta-oss/ta-bort-kontaktsida

För att försvinna från Eniro så krävdes det mailkontakt. Dom hade ingen annan smidig funktion sist jag kollade. privatpersoner@eniro.com

Birthday.se kräver att man kontaktar dom för att, även där, bli bortplockad från deras publika sök. Kontakt sker här – kontaktar du oss här

Hos mrkoll.se så följer du denna länken – https://mrkoll.se/om/andra-uppgifter/

Om ni vet fler ställen och hur man går tillväga så lämna gärna en kommentar.

/suddigum

Att sörja någon jag aldrig träffat

Idag möttes jag av en tweet som förklarade att Joachim Elsander är död.

För er som aldrig interagerade med honom på twitter kan jag berätta att det var en präst från Falun som varit döende ett längre tag. Han har skrivit en bok om att dö och han twittrade regelbundet in i det sista.

Trots att han led så spred han ändå så mycket glädje och kärlek. Han var otroligt stark i sin tro och delade regelbundet bibelord som var betydelsefulla för honom.

För två dagar sedan twittrade han att han fortfarande var alive and kicking. Idag finns han inte mer.

Jag preppar för att leva och överleva men Joachim kunde ha hållit världens bästa kurs i hur man preppar för att dö. För om jag får en diagnos som är min dödsdom så vill jag möta slutet lika lugnt och vackert som Joachim. Människor som han får mig att vilja bli en bättre människa.

Jag hoppas begravningen blir fin och att hans familj kan gå vidare i sina liv styrkta av att ha fått dela sin tid på jorden med Joachim.

Jag är inte speciellt religös men jag hoppas innerligt att det finns ett himmelrike för då vet jag var han befinner sig nu.

Ta hand om varandra varje dag. Tid är ingen outsinlig källa.

Much love/H_retard

Taxägare

Jag är 41år.

Jag har aldrig ägt en hund.

Några katter, några ormar, lite fiskar, marsvin och en eremitkräfta. Men aldrig någon hund.

Så vad händer? Jo jag börjar träffa en trevlig tjej som har en tax. Vi träffas lite mera. Vi flyttar ihop. Vi gifter oss. Som man ju gör.

Hon pratar redan från början om att ta valpar på hennes Elsa(världens bästa tax) men inget händer och åren går.

Sen börjar åren rinna ifrån Elsa så det bli bråttom och hennes tilltänkta älskare Sigge får äntligen kliva på. Det tar sig och den 24/10 kom tre stycken dödssöta valpar. En tik som vi skulle behålla och två hanar som skulle bort.

Med glatt humör döper jag den första hanhunden till Doppo. Som en kortform av до побачення. Ett namn som alltså betyder ”hejdå”. Lämpligt till en hund som inte ska stanna.

Sen när det är dags för hunden att slå upp ögonen så är Doppos ena öga helt mjölkfärgat.

Jaha. Grattis. En halvblind hund.

Men allt eftersom tiden går så blir den mjölkfärgade fläcken mindre och den svarta delen av ögat blir större och större.

Och det är en jävla go hund.

Men att sälja en ”defekt” hund känns lite sådär. Dels så blir priset givetvis inte fullt och dels så måste den verkligen komma till rätt ägare.

Av en slump så hittade vi en ägare som var superrätt. Tyvärr tyckte hans ”kobra” till fru att dom inte hade tid och plats för en hund just nu.

Så det blev Min hund.

En hund som jag döpte till Hejdå och som jag kommer få ta till ögonveterinären det första jag gör. Men det skiter jag i för han är min.

Sa jag att det är Min hund?

Och nej. Den är inte blind på ena ögat men vi får se vad ögonveterinären säger framöver. Oavsett så är den här för att stanna.

Mvh/Retard och Doppo

Sommaren som var.

Det var ett tag sedan.

Jag vet egentligen inte om det har hänt så mycket på preppfronten. Sommaren har varit lugn och stilla, maken gjorde en dagstur till Danmark för att fylla på ölförrådet, vi byggde ut hönsgården och har roterat lite djur.

Tuppen Ove, hönorna LaToya och Kissen har fått flytta. En bekant sökte efter en tupp och ett par hönor och ja, vi kunde avvara Ove till henne. LaToya var lite elak mot våran lilla kyckling Luger, så hon fick flytta och Kissen åkte med i bara farten.

Blitz och Luger växer så det knakar. Blitz är den lille hackkycklingen men den klarar sig bra ändå. Luger piper högt som tusan när man kommer nära men det blir nog fågel av den också.

Ulla och Luger.

Blitz.

Vi har brottats med ett utbrott av röda hönskvalster. Vi har tvättat, skrubbat, ångat och svavlat. Så nu hoppas vi på att alla äckliga kvalster är döda så vi kan hämta hem kycklingar från herr och fru PiP, vars ägg kommer från Mats.

Våra kaniner. Dom snopprädda nunne-honorna. Dom flyttade för ett par veckor sedan till en vän. Hennes kanin hade dött och eftersom Para och Bellum var otroligt trevliga så kände vi att dom kunde få spendera tid som sällskapskaniner istället.

Idag hämtades denna sötnosen hem. Beretta blev namnet och vi hoppas på att hon ska trivas och vilja jufsa lite mer än föregående honor.

Yours truly, suddigum.

Sov gott, vi ses igen.

Igår nåddes vi av beskedet att Tforsvall hade avlidit. Det var inte bara jag som satt med tårarna rullandes ner för kinderna.

Att en människa på twitter kan beröra så många människor, på ett eller annat sätt, det är fascinerande.

Jag hade sett fram emot att träffa Thomas denna sommaren, vi hade pratat Om det länge.

Istället får jag väl googla alla mina dumma frågor om renar och solceller.

Nä, Thomas. Det här tog hårt, väldigt hårt. Du kommer att vara otroligt saknad.

Vi ses igen.

Suddigum

Pandafarmen

Pandor är ett otroligt märkligt djur. Det känns som att det enda det djuret vill är att sitta i ensamhet, käka bambu och sakta dö ut. Det är ett djur med lång dräktighetstid, det är kräset vid val av partner och äter endast energifattig bambu. Tar bambun slut så dör den, duger inte partnern så dör den, kommer ungen efter 34månaders väntan så kan man ge sig fan på att den har luftburen bambuallergi och dör. Det är djuret som förkroppsligar hela emogrejen. Fan, ge en panda ett rakblad och den kommer låsa in sig på rummet och skära sig i armarna.

Bild lånad från Google.

Varför skriver jag om pandor?

Jo för våra dvärgwyandotter är fågelrikets pandor.

Vid två tillfällen har vi försökt kläcka fram smådottar i kläckaren. Bägge gångerna har det gått åt helvete.

Med samtliga.

Sen hände miraklet. Två ägg som en av våra hönor ruvade på var befruktade och långt gångna. Och i fredags kom två små gulliga pandafärgade kycklingar. Hela och rena, inga synliga defekter.

Halleluja!

Nej.

Givetvis har alla våra hönor ett favoritrede. Och i just detta rede valde mamman att placera sina kycklingar.

En dvärgkyckling håller väldigt dåligt när en fullvuxen höna råkar ställa sig på den. Typ så dåligt att ryggen knäcks och uppväxtperioden får ett abrupt slut.

Så nu har vi en.

Än så länge.

Vi håller tummarna för allt vi är värda men med vår tur och med rasens synnerligen dominanta panda-gen så kommer den väl ligga i hörnet i hönshuset imorgon, med uppskurna handleder, stendöd, och med Love will tear us apart med joydivision på repeat på stereon.

Bild lånad från Google.

Kuken!

Några veckor efteråt #pipup19

Årets största dag var kommen. Dagen då preppereliten samlas i en skog någonstans, hemma hos pariprepp och morksugga.

Vår morgon började med att vi skulle lämna av en liten hund. Strategiska missfoster som vi är så passade vi på att vara hundvakt dygnet innan avfärd. Hur ska man annars kunna jobba upp en kvalitativ förmiddagsstress om vi inte lyckas klämma in en djuravlämning? 1,5mil i helt fel riktning men vad gör man inte för sina vänner. Sen hem och plocka ihop lite smått och gott. Och med smått och gott avses: frallor, bullar, lantbröd, bondkakor, radiokaka och fudgekaka.

Vi packade bilen med pilbågar, handeldvapen och plantor innan vi tuffade iväg. Då vi har turen att bo nästgårds med det fantastiska värdparet så var vår 40minutersresa nog den kortaste som någon gäst fick utstå under helgen.

Pariprepp välkomnade oss och viftade med hela handen som en führer mot parkeringen och morksugga stod vid grillen och serverade mat. Ett trevligt välkomnande!

Överallt i trädgården stod glada människor. Både kära vänner och nya bekantskaper.

Efter att ha hälsat på både nya och gamla ansikten så blev det en liten föreläsning om kaniner, höns, kalkoner och annat intressant inne i brygghuset.

Så lagom sockerchockade påbörjade vi lagtävlingarna- vem som kunde stapla det högsta vedtornet, bär-ägg-utan-att-tappa och till sist så skulle vi lösa ett pussel. Det var väldigt roligt att få tävla och lösa uppgifter tillsammans med nya ansikten. Tyvärr åkte det på papperet vassaste laget ut redan i första grenen pga otydligt regelverk och en godtycklighet hos sekretariatet av nästan socialdemokratiska proportioner. Vi räknar dock med tydligare regelverk nästa år så inte gäster från när och fjärran ska bli bortdömda. Såhär kommenterade en deltagare Domarinsatsen…

En liten munsbit.

Dagen fortlöpte med skytte. Lerduvor krossades, pistoler och revolver sköts och sedan avrundades det med lite bågskytte. Bästa skytten för dagen hade dessutom åkt ifrån både monokel och tjänstefolk men kunde trots det prestera under press.

Tidigare på kvällen höll AnnikaNC en fin och mycket intressant föreläsning om totalförsvaret. Högt tempo och mycket information men deltagarna visade stort intresse och det fanns trots ett lite tight tidsschema utrymme för frågor och diskussion.

När kvällen gjorde sin entré tändes grillarna samtidigt som hängmattorna hängdes upp i träden och tält restes. En genuint trevlig stämning rådde och det kändes lite tråkigt att behöva lämna och åka hem men med ipsc-examination väntandes tidigt dagen efter så blev vi tvungna att prioritera.

Att få umgås i det sällskapet är ren glädje. Så otroligt mycket kärlek och kunskap som gärna delas åt alla håll.

Vi kan inte tala för andra deltagare men vi längtar iaf redan till nästa pipup.

Då hoppas vi få se så många som möjligt av årets besökare samt förhoppningsvis några nya förmågor.

Tack för att vi fick vara en del av detta. /Suddi&Retard.